Ryggkota

Oavsett om de tillhör någon viss del av ryggraden, har alla kotor en gemensam strukturell plan.

En kota har en kropp och en båge. Kotans kropp (corpusvertebrae) är vänd framåt och fungerar som dess stödjande del. Kotans båge (areus vertebrae) är förbunden med kotans kropp baktill via kotbågens pediklar (pedunculi areus vertebrae). Mellan kroppen och bågen finns kothålet (foramen vertebrale). Alla öppningar bildar kotkanalen (canalis vertebralis), som innehåller ryggmärgen.

På kotkroppens bakre yta finns näringsöppningar genom vilka blodkärl (artärer och vener) och en nerv passerar. Från kotbågen utgår utskott till vilka fascia och muskler är fästa. En oparad taggtråd (processus spinosus) sträcker sig bakåt längs medianplanet, och tvärgående utskott (processus transversus) sträcker sig till höger och vänster om kotbågen. Paradeövre och nedre ledutskott (processus articulates superiores et inferiores) sträcker sig uppåt och nedåt från kotbågen. Ledutskottens baser begränsas av de övre och nedre kotskårorna (incisurae vertebrales superiores et inferiores). När intilliggande kotor är förbundna med varandra bildar de övre och nedre skårorna höger och vänster intervertebralöppningar. Blodkärl och ryggradsnerver passerar genom dessa öppningar. Samtidigt har kotorna som tillhör olika delar av ryggraden sina egna strukturella egenskaper.